Death In June En spegel för människors tankar

Det mest mytomspunna och tillika mest spelade av alla neofolk-band torde vara brittiska Death In June som sedan början av åttiotalet förgyllt världen med rak dark wave-influerad rock, mjuka akustiskt folkinspirerade ballader och hårdare industri-tongångar.

Sedan Patrick Leagas och Tony Wakeford valt att lämna bandet stod Douglas Pearce snart som ensam härskare över det gryende imperium som Death In June kom att bli. Med en mängd gästartister och konspiratörer där David Tibet och Boyd Rice nog är mest utmärkande, blev Death In June galjonsfigur och outtalad grundare för det som kom att kallas neo-folk eller post-apokalyptisk folk. En musikstil som med jämna mellanrum och inte alltid helt oförtjänat hamnat i blåsväder och förknippats med både fascism och nazism. Och med en alltför ökänd nazistisk symbol prydligt tryckt på flera plattor och ibland tvetydiga texter är det knappast konstigt att Death In June är ett av de band som fått hårdast kritik, framför allt i Tyskland.

Jag träffar Douglas i ett litet rum i lokalen Podion i Stockholm. Iförd camouflagebyxor och svart t-shirt, samt med koncentrerad blick och mycket humor, svarar han tålmodigt på de frågor jag plitat ned på ett, minst sex gånger vikt, skrynkligt A4-papper. Självklart börjar jag med att fråga vad han tycker om Sverige då det var ett bra tag sedan han var här. – Jag var senast i Sverige med Death In June 1999 tror jag, och spelningen ikväll kommer att vara ganska annorlunda mot då. Har inte hunnit få någon direkt uppfattning om Sverige då jag anlände först idag. Dock mötte vi vintern för första gången i år. Det var väldigt dimmigt och kallt i Stockholm, inte alls som i övriga Skandinavien där det fortfarande är höst.

Neo-folk har blivit ett musikaliskt begrepp, en genre som framför allt i Europa vuxit sig relativt stark i mindre kretsar. Tyvärr har många band blivit ganska slätstrukna, och de akustiska gitarrslingor som numera är närmast standard upprepats i det oändliga. Douglas är dock ingen större anhängare av genrer i allmänhet. – Jag tänker aldrig i termer som genrer eller stilar. Många anser att jag grundade scenen för neo-folk men trots detta har jag aldrig känt mig som en del av den eller ens varit särskilt intresserad av musiken om jag ska vara ärlig. Det finns flera band som Ordo Equilibrio, och Of The Wand And The Moon i Danmark, som jag tycker är bra och vars plattor jag skulle kunna tänka mig att köpa. Så att scenen har stagnerat kan man nog inte påstå. Men som sagt, jag har aldrig frågat mig själv eller reflekterat över dessa frågor eftersom jag inte ser mig som en del av scenen samt att jag inte har något större intresse av den. Jag vill ogärna kategorisera Death In June. Dessutom lyssnar jag på väldigt olika typer av musik, i princip allt som kommer i min väg.

Hur blygsam Douglas än må vara kvarstår att han faktiskt var en av de som verkligen skapade grunden till det som kom att bli neo-folk. – Jag har själv aldrig påstått att jag grundade scenen för neo-folk. Det är för mig helt naturligt att spela den musik jag gör oavsett vad den kallas. Det är snarast andra som skapat just termerna neo-folk, post-apokalyptisk folk och industrial folk. Jag är inte journalist eller recensent, så det är inte mitt jobb att placera Death In June i något fack. Jag känner mig generellt sett ganska obekväm med genrer, men förstår självklart varför de används. Första gången jag över huvud taget såg ordet neo-folk var i en skivaffär vilket självklart hade som syfte att få folk att köpa plattor.

De senaste årens raseri mot scenen för neo-folk har tagit sig olika uttryck, allt från antifascistiskt våld mot scenens anhängare till bannlysningar och bojkotter av band från arrangörer och media. Med ett så starkt användande av symboler har Death In June knappast kommit undan den smärre hetsjakten. Bara två dagar innan senaste spelningen i Sverige gjorde Douglas en konsert i Norge vilken inte genomfördes helt utan problem. Flera veckor innan spelningen ägde rum skrevs artiklar i bland annat den antifascistiska tidskriften Monitor om hur nazistbandet skulle spela i Norge och de övriga nordiska länderna. Bra att reagera kan tyckas, men med alldeles för lite kött på benen blir ett dylikt utbrott bara märkligt. – Konserten i Norge var första spelningen på den här turnén. Intressant nog var det i samma lokal som jag spelade i 1979 med mitt första band Crisis. Så tjugofyra år senare lirar jag i Bergen på samma ställe. Märklig upplevelse.

Douglas skrattar och fortsätter: – Jag kände igen stället redan på utsidan. Det mest underliga är att jag kommer ihåg att första gången vi var där köpte jag en engelsk dagstidning i en liten butik nära konsertlokalen. I den fanns en artikel, det här var alltså augusti 1979, om ett band som hette Joy Division. Det lät intressant så jag tänkte att det måste vi kolla upp. När vi kom tillbaka till London gick vi och såg en spelning med dem, jag tror det var precis innan ‘Unknown Pleasures’ gavs ut. Och de var naturligtvis riktigt bra. Vi visste att punkscenen var på väg att dö och jag minns att jag och Tony Wakeford, en av medlemmarna i Crisis som jag också grundade Death In June tillsammans med, pratade om att deras sound var annorlunda. Resten är historia. Men jag upptäckte Joy Division i Bergen, ha ha!

Douglas harklar sig och hans ansikte får med ens ett allvarligare uttryck innan han fortsätter: – Men för att återknyta till din fråga, det var en hel del problem innan spelningen i Norge. Jag har en känsla av att det har att göra med den propaganda som florerat under det senaste året, rena lögner om Death In June och mer specifikt om mig personligen. På ett sätt, eftersom allt är baserat på lögner oroar jag mig inte, men då dessa lögner är så fruktansvärda… Till exempel att jag skulle varit med om att mörda människor i Kroatien under kriget där. Vad man inte nämnt är att jag som första brittiska band vid tillfället gjorde en konsert och att intäkterna från inspelningarna av liveplattan ‘Someting is Coming’ som jag gjorde då, mer än trettio tusen euro gick till ett sjukhus för inköp av medicinsk utrustning. För människor som förlorat armar och ben i kriget. Detta nämner man inte, däremot att jag dödade folk vilket är helt absurt. Så om det är folks problem, att man måste ljuga för att komma åt mig, då har man en dolt motiv. Det hemska är att det finns folk som tror på de som fabricerat denna propaganda, vilka nog är en eller två personer i Tyskland, förmodligen med serbiskt ursprung eller före detta östtyska kommunister. Dessa borde verkligen uppleva detta hemska krig, man borde tvinga dem att gå genom ett minfält och se om de lyckas komma igenom levande eller med båda benen i behåll vilket jag faktiskt gjorde. Kanske skulle de ångra att de andvände sig av sådana grymheter i sin propaganda mot någon som inte massmördade människor i Kroatien. Detta har alltså pågått i ungefär ett år. Första gången jag råkade ut för det var på två ställen i USA, i Seattle och Portland.

Men med Death In Junes användande av symboler torde det knappast ha varit första gången dylika händelser äger rum? – Det har varit väldigt få övriga incidenter ärligt talat. Av alla spelningar med Death In June är det bara den i Lausanne i Schweiz som blivit inställd och detta på grund av att det skulle vara något val i staden, och istället för att riskera problem såsom påstådda upplopp och att Lausanne riskerade att jämnas med marken valde man att ställa in spelningen. Incidenter av detta slag blåses alltid upp, suckar Douglas uppgivet.

Naturligtvis tog Douglas ut sin ironiska hämnd i låten ‘Gorilla Tactics’ från plattan ‘Operation Hummingbird’ där en av textraderna så träffande lyder: ‘Their banks are filled with Nazi gold but, Death In June’s banned, I’ve been told’. En hyllning till Lausanne och dubbelmoralens Schweiz.

Douglas Pearce är Death In June

Eftersom alla rykten är baserade på lögner anser Douglas att bannlysningar etcetera mer belyser hur mänskligheten fungerar, eller snarare inte fungerar. Men faktum kvarstår, användandet av dödskallen Totenkopf, symbolen för en SS-division på flertalet skivomslag samt på stora lakan vid sidan av livespelningar borde väl betyda någonting. Douglas fortsätter: – Det finns symboler överallt. I över tjugo år har jag försökt förklara min relation till Totenkopf-symbolen, men folk vill alltid alltid alltid läsa in sina egna tolkningar. Jag är bara en reflektion av dem själva och deras föreställningar och tankar. Och jag har inga problem med att fungera som en spegel.

Douglas är dock inte ensam om att ha blivit beskylld för att vara nazist. Andra band som Der Blutharsch, Blood Axis och A Challenge Of Honour har fått sin beskärda del av anklagelserna. I Leipzig under festivalen Wave Gothic Treffen förra året misshandlades en rad personer på väg från spelningar av antifascister. – De här problemen gäller framför allt Tyskland, vilket jag tror går långt tillbaka i tiden. Tyskland har tampats med sig själv sedan slutet på första världskriget och det har aldrig gått över. Detta har inte bara att göra med att Ryssland invaderade Tyskland och halva landet blev kommunistiskt, det har varit så under lång tid. Många problem tror jag började efter kommunismens kollaps. För denna var trots allt inte populär bland alla i öst. Många hemliga agenter, spioner och poliser blev inte kapitalister, liberaler eller började tänka som västerlänningar över en natt. Första gången jag såg någon form av våld mot scenen för neo-folk var nog nyårsaftonen 1992 i just Leipzig när en grupp männsikor attackerade folk som skulle till en konsert. Så just den biten går tillbaka så långt som tio år. Vad som hände i Leipzig förra året är jag inte insatt i, vet inte vad som pågår på dessa festivaler, men incidenter av detta slag är väldigt typiska just för Tyskland. Det har dock inget med mig att göra. Jag är över huvud taget väldigt trött på tyskar som talar om för alla andra vad man ska tycka, oavsett vad det handlar om.

Men att musik kan vara ett skarpslipat vapen att använda för att föra fram åsikter håller Douglas med om, även om musik för honom befinner sig på ett litet annat plan. – Jag tänker inte nödvändigtvis på ett sådant sätt. Däremot anser jag att musik är den mest högstående konstformen för kommunikation och den som vill missbruka detta i till exempel propagandasyfte har inga svårigheter. Musik lämnar mer åt fantasi än en film eller annan konst som en målning eller liknande. Musiken är otroligt kraftfull. Jag blir fortfarande upprymd ifall jag hör en låt med en grupp eller artist jag beundrar, till exempel om jag hittar ett udda spår med Scott Walker som jag aldrig hört, eller går på en konsert med ett band jag lyssnat mycket på.

Med plattorna ‘But, What Ends when the Symbols Shatter’ och ‘Rose Clouds of Holocaust’ i början respektive mitten av nittiotalet blev Death In June kända för sina stämningsfulla akustiska spår medan samarbetet med Albin Julius från Der Blutharsch bidrog till fler industribetonade influenser på plattorna ‘Take Care and Control’ och ‘Operation Hummingbird’. Märkligast är ändå ‘All Pigs Must Die’, som innehåller hälften akustiska spår med rikliga inslag av violin och dragspel, och hälften brusig industri. Varför plattan innehåller denna osannolika blandning har jag länge funderat på. – Att blanda musik på detta eller åtminstone liknande sätt var något jag testat tidigare på plattan ‘Wall of Sacrifice’ som kom 1989, och som jag var övertygat om skulle bli den sista plattan med Death In June. Med ‘All Pigs Must Die’ var det bildligt sett lugnet före stormen. Industrimusiken gjordes först, men jag insåg att det borde vara en mjukare sida också, och gjorde således de akustiska låtarna. Både ‘Wall of Sacrifice’ och ‘All Pigs Must Die’ innehöll en stor mängd personlig negativitet som jag var tvungen att få ur mig.

Trots att det är ett par år sedan ‘All Pigs Must Die’ såg dagens ljus får en ny platta vänta ett tag till förmån för andra spännande projekt. – En ny platta är på väg, men kommer att dröja ett tag. Viktigast är att avsluta återutgivningen av min äldre skivor, vilket blev nödvändigt att ta itu med i samband med att mitt samarbete med World Serpent tog slut. Jag stod helt enkelt utan plattor att sälja, inga affärer kunde plocka in dem och jag fick återutge dem mer eller mindre på egen hand. Så detta känns viktigast för mig just nu. Sedan kommer ett rarities-album någon gång nästa år, och ett helt nytt album möjligtvis nästa jul. Större delen av den musik som var påtänkt till nya plattan kommer att finnas med på det projekt som jag och Boyd Rice just nu håller på med, kallat Alarm Agents. Vi påbörjade detta för drygt ett år sedan och plattan är till tre fjärdedelar klar. När jag åker till USA i december för att avsluta den här turnén ska vi sammanställa allt. Musiken är väldigt Death In June-orienterad, men med en stor dos av Boyds mer industribetonade influenser. Så vi är återigen inne på ett nytt och fräscht spår och plattan kommer inte att låta som de tidigare samarbetena Music, Martinis and Misantrophy, Scorpion Wind eller Wolf Pact.

En uppföljare till suveräna debutalbumet med Scorpion Wind, som jag tror att fler än jag gärna vill höra, kommer dock inte att bli verklighet. – Scorpion Wind var ett engångsprojekt. Boyd och jag vill skapa något nytt varje gång. Senast var med Wolf Pact tillsammans med Albin Julius från Der Blutharsch. Jag vill inte upprepa sådana speciella tillfällen då jag är väldigt stolt över dem. Faktum är att Scorpion Wind nog är den gömda klassikern som tyvärr blev lidande av den tråkiga affären med World Serpent. När jag lyssnar på den undrar jag varifrån vi fick idéerna och jag tror inte att vi skulle kunna göra om samma sak igen.

Efter så många samarbeten kommer Douglas troligtvis inte att arbeta med någon på kommande plattan, men inget är i vanlig ordning helt bestämt. – Som det ser ut nu har jag inga planer på att arbeta med någon utomstående denna gång. Jag tror det är dags att göra en platta som är mer fokuserad på mig själv, såvida det inte kommer några hinder emellan som har varit fallet flera andra gånger. Jag menar, kommande plattan med Death In June har jag försökt sammanställa sedan 1996 då jag träffade Albin Julius, och vi gjorde ett par plattor tillsammans. Därefter blev jag besatt av ‘All Pigs’, så ‘The Concrete Fountain’ som är arbetsnamnet på skivan, har varit planerad en lång tid.

Douglas har tidigare sagt att han lyssnar en del på Pet Shop Boys, men hur ett sidoprojekt med dem skulle låta, vågar han inte gissa. – Det finns så mycket musik som jag lyssnar på, till exempel Beach Boys ,och jag kan inte föreställa mig hur ett samarbete mellan oss skulle låta heller. Och ärligt talat, vad gäller Pet Shop Boys så skulle ett samarbete med all säkerhet vara förödande för Neil Tennant och Chris Lowes karriärer. Tänk bara namnet, The Death Shop boys. Skulle knappast vara någon kommersiell succé.

På grund av att rykten lätt drar igång vågar Douglas sig inte på att nämna någon annan han skulle vilja arbeta med, levande som död. – Jag har nämnt Pet Shop Boys, och det har liksom förföljt mig, så det är nog bäst att vara tyst. Det finns folk som verkligen tror att vi kommer att göra en platta ihop, och jag börjar misstänka att om tillräckligt många människor tror det, blir det kanske så.

Innan det är dags att så smått börja förbereda sig inför spelningen frågar jag om det finns några svenska band som faller den camouflageklädde mannen i smaken. – Lina Baby Doll känner jag ju till, samt en del annat från Cold Meat… Men förutom ABBA… Jag har verkligen aldrig gillat ABBA, de var verkligen mitt livs eländesmusik som tonåring. När alla bara ville vara glada var jag allt annat än glad. Däremot har en av flickorna i bandet ett intressant förflutet, hon som föddes i Norge. Hennes pappa var tydligen soldat i SS, så vi borde ju vara perfekta samarbetspartners.

Efter detta känns fler frågor överflödiga och bandaren stängs av. Pratstunden fortsätter dock ytterligare en stund, och fokuseras mest på Douglas nuvarande hemland Australien, samt ytterligare diskussion om djuraffärspojkarna. Jag passar också på att ta ett kort snack med Death In Junes trumslagare John Murphy, som även utgjorde en tredjedel av Scorpion Wind och som spelat i legendariska SPK. Men det är en annan historia.

Författare: Martin Engström Bild: Marcus Carlsson